UA-55507926-1
[[Site/Publish_:_unsupportedBrowser]]
CURRENT MOON
What do you believe? How many diseases are based on, that an entity is attached to the human energy field and cause physical disease and mental problems?
Not at all
More than 30%
More than 50%
More than 70%
100%
Poll Maker
Free counters!

Skräcken i Haukimaa

Postat 2015-01-13

Skräcken i Haukimaa

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

EN HALVMIL NEDSTRÖMS
Torneälv från Siikakielinen, en ganska strid fors, som i alla tider har varit känd för sitt utmärkta harr- och laxöringsfiske, ligger ett område som kallas Haukimaa. Detta område skiljer sig inte mycket från sina omgivningar;
det är en torr tall hed genombruten av åsar, som i norr avgränsas av älven och i de andra
väderstrecken gradvis går över i snårskog och myrar. Genom
området går en ganska djup dalgång, i vars botten bäcken
Haukijoki rinner. I äldre tid stod området öde. En genomgång av
skatter längderna visar att ingen Same någonsin har haft Haukimaa
som skatteland, vilket är något förvånade, då renlav växer rikligt på
åsarnas flacka sluttningar och trakten därför hade varit idealiskt
som vinterbetesland för renar och mycket riktigt har de angränsande områdena sedan
1500-talet brukats av såväl fjäll- som skogssamer. En etnolog vid Umeå universitet, som själv är same, har meddelat mig att renarna av okänd anledning alltid har undvikit
Haukimaa under sina vandringar. Det var troligen detta, menar hon, som ledde till att Samerna i äldre tid kom att betrakta platsen som osund och ohälsosam att vistas på.


FÖRSTA GÅNGEN.
Haukimaa omnämns i bevarade handlingar är 1703, då en Henrik
Larsson Pudas från Kolari in synade området som ny bygge. Troligen hade Henrik och hans
hustru Helena Hansdotter Lainio bosatt sig på platsen redan under 1600-talets sista år, men först tre år inpå det nya seklet hade de alltså röjt så många slåtterängar och åkrar att de kunde ansöka
hos länsstyrelsen om att göra Haukimaa till krona bygge.
Syneprotokollen från 1703 visar att Henrik Pudas kunde - som
termen lyder - "föda" sex kor över vintern och att han kunde så en
tunna korn. Haukimaa uppfyllde alltså de krav som ställdes på ett krono bygge
och Henrik gavs de eftertraktade nybyggarprivilegierna samt tolv
års skattefrihet. Under de följande tio åren fick Helena och Henrik,
som numera kallades Henrik Haukimaa, även kallad Harju, fem barn, varav två överlevde
spädbarns åren. Bevarade handlingar visar att Hemik Haukimaa eller Harju oavbrutet
röjde fler ängar och bröt upp mer åkerjord.
År 1713 försvann Henrik och hans familj ur mantals längder.
Ingen anteckning antyder vad som orsakade detta försvinnande -
de antecknas varken som döda eller som ut flyttade.


ATT EN NYBYGGARFAMILJ
försvinner spårlöst ur mantals längdema är i sig inget ovanligt,
men när jag i jakt på andra uppgifter för ett par år sedan gick
igenom ett svårläst parti 1713 års dombok för Jukkasjärvi tingslag
snubblade jag över den chockerande förklaringen till varför Haukimaa blev öde:
Vid vintertinget i Jukkasjärvi 1713 trädde drängen Klemet Hansson
Lainio, Helena Hans dotter Lainios fjortonårige bror, inför tingsrätten och berättade att han i september 1712 hade vandrat mellan Mikonheikki och Jukkasjärvi kyrkby
och att han den 24 september hade bestämt sig för att besöka sin
syster och svåger i Haukimaa. I vägskälet Vittangi - Jukkasjärvi - Haukimaa tog han stigen mot nybygget och när skymningen långsamt övergick i en kall och mån lös natt
såg han Henrik Haukimaas pörte skymta mellan tallarna på en avlång kulle,
en så kallad "harju", en bit inåt land från älven. Klemet Lainio berättade att han blev förvånad över att ingen rök steg upp från pörtets tak öppning.
När han kom närmare såg han sin svågers kören ligga död på
marken, omsvärmad av flugor. Renen låg bunden vid en tall och hade inga
synliga skador, men kadavret var bara skinn och ben, trots att djuret såg ut
att ha dött bara några dagar tidigare - fåglarna hade inte hunnit
öppna buken och underlivet på den, utan bara pickat ut ögonen. Klemet antog
därför att djuret hade dött av svält. Han förstod genast att något inte stod rätt till;
han kastade en blick mot ladugården, men den var tyst och tom.


HAN SÅG FÖRST NU
att pörtets dörr stod öppen på vid gavel. När han gick över
tröskeln och stängde dörren efter sig fann han att även pörtet var
tomt. Ingen eld brann i eldstaden i rummets mitt - när han kände på
askan fann han att den var kall. Sängen, som stod i ett av pörtets hörn, var obäddad;
sängkläderna och halmen låg utspridda på golvet och familjens
kläder hängde på en krok på väggen. På bordet stod ett träfat med intorkad sur mjölk.
Klemet berättade att rummet av någon oförklarlig anledning var in pyrt med den lukt man
kan känna "i skogen om höstens, då marcken ähr tächt af rutnande iÖj"
Medan Klemet stod i pörtet hörde han hur skogsfåglarna plötsligt
tystnade - han hörde hur kvistar bröts och hur något rörde sig borta i
skogsbrynet. Han greps även lika plötslig som oförklarlig skräck och kastade sig
in i det trånga utrymmet mellan sängen och golvet. Han hörde något ute på gårdsplanen nu... något stort och tungt som gick med lufsande, fumlande steg... Stegen närmade sig pörtet och stannade just utanför dörren. Något andades där utanför... en djurisk, vädrande andhämtning. En okänd stank spred sig i pörtet. Ett par sekunder senare stod något utanför pörtets enda fönster och krafsade på det tunna skinn membran som täckte öppningen i timret.


KLEMET LÅG LÄNGST IN
i hörnet under sängen. Han sade att han hade bett till Gud och
Maria att vad det än var som stod utanför pörtet inte skulle kunna se eller
få vittring på - honom. Krafsandet gick plötsligt över i ett par välavvägda slag, som inom
kort slog hål på det spända skinnet... Klemet hörde ett ljud han inte kunde beskriva och hans medvetande blev blankt. Nämndemannen Mickel Grelsson Ullatti
uppmanade honom strängt försöka minnas vad som hade hänt. men Klemet vidhöll att hans minne var fullständigt tomt. Kanske, sade han, hade han svimmat av fasa. Här bröt den gamle nämndemannen Nils Mickelsson Inga, kallad Niia, in och frågade Klemet vad för sorts djur det var som hade belägrat det lilla pörtet. Klemet svarade tyst: "Jag kan icke utan at bry tia mijn edh sägia, at thet war ett diur:" Därefter fortsatte Klemet sin berättelse: När han åter kom till sans efter sin minnesförlust var det tidig morgon. Han låg fortfarande kvar under sängen och han låg länge kvar där och lyssnade orörlig, men han hörde inga andra ljud än det rofyllda suset i tallarnas kronor. Det var redan middag när han med darrande ben vågade sig ut från sitt gömställe. Han såg med en rysning att det skinn som hade täckt fönstret hängde i trasor. Han sprang från gården så fort hans ben bar honom. Hela vintern hade han sedan befunnit sig i den ostadige kyrkoherde
Elingii tjänst i kyrkbyn. ''Tärmedh af slöt Clemett sitt vittnesmål," avslutar tingsskrivaren.
Tingsrätten sände samma dag ut ett uppbåd av betrodda män,
ledda av länsmannen Per Pålsson Inga i Tingevaara, till Haukimaa,
men då de återkom nästa dag vi vid middagstid kunde de bara bekräfta Klemets iakttagelser och rätten kunde inte göra annat än notera Klemet Lainios berättelse i domboken, för inget brott kunde bevisas ha ägt rum, även om omständigheterna kring familjen Haukimaas försvinnande var nog så märkliga. Tingsrätten förklarade därför att det hela, om inte ytterligare bevis på motsatsen framkom, inte var en rätts sak. Två år senare hade inga nya uppgifter i saken kommit till rättens kännedom och därför förklarades Haukimaa ny bygge vara fritt att övertas för den som ville. Ingen var
dock intresserad att göra detta.

GRADVIS ÅTERTOG NATUREN

... det som Henrik Haukimaa hade berövat den... Pörtet, ladorna och ladugården förföll, rasade samman och förmultnade, ängarna växte igen med sly och blev till skog. Nybygget Haukimaa försvann ur folks medvetande, men motviljan mot platsen bestod
och rentav ökade. När etnologer på 1920- och 30-talen upptecknade sägner i trakten nämndes Haukimaa ganska ofta som en plats där man kunde vänta sig att träffa på manalaiset - spöken -men ingen kunde egentligen säga vilka som spökade eller varför. Men den märkliga domboks notis hade väckt mitt intresse och jag bestämde mig för att ta reda på så mycket jag kunde om platsen. Jag försökte ofta föra Haukimaa på tal när jag tillfälligtvis träffade mycket gamla människor från de om givande byarna. Ingen kunde dock säga något mer än att Haukimaa en plats man helst undvek och att det alltid hade varit så.
I JUNI 2002 .... var jag på en släktings begravning i Jukkasjärvi och då jag vid det laget hade börjat åtnjuta ett visst rykte som släktforskare och etnolog, var folk på minnesstunden efter gravsättningen angelägna att tala med mig om olika sägner och släktskapsförhållanden. En 84-årig man från Kurravaara - en avlägsen släkting vars namn inte behöver nämnas här  hade tydligen hört talas om att jag hade visat intresse för Haukimaa, så ganska oförmodat tog han mig litet avsides just då alla var på väg hem. Han berättade följande historia för mig medan vi stod vid älv stranden och tittade över mot Poikkijärvisidan: "Det var på trettiotalet, sommaren trettiotvå tror jag, som jag och
Einari hade varit i Vittangi. Vi var på väg till Einaris föräldrar i
Jukkasjärvi - vi cyklade på gamla Vittangivägen och vi insåg att det
började bli natt. Einari tittade på sin klocka och sa att den redan var halv ett och att vi borde slå läger för natten. Jag visste inte riktigt var vi var, men Einar sa att: 'vi är nog ganska nära Haukimaa...' Nå, Einari var inte en man som var rädd för manalaiset, så han bara skrattade bort mina invändningar... Vi gick en bit upp i skogen - det var en ljum sommarnatt. Det måste ha varit
just efter midsommar, för solen stod rödgul just ovanför trädtopparna. Vi gjorde upp eld i en glänta uppe på en ås, inte så långt från sänkan där bäcken rinner och när jag gick en bit bort för att tömma blåsan såg jag något på en sluttning på andra sidan sänkan. Det såg ut som gamla husgrunder som var alldeles övervuxna. Jag vet inte vad det var för husgrunder, men man brukar ju kalla såna där husgrunder som nästan har sjunkit ner i marken för stalltomter. ..Nå, jag berättade om dom där husgrunderna för Einari när jag kom tillbaka och han födde med mig och tittade på dem. Han sa att det här inte var några stalltomter, utan vanliga gamla husnummer. Han berättade att han hade hört att det en gång bodde en man här på Haukimaa, som kallades Hauki-äijä och att
det kanske var han som hade bott där för länge sedan. Vi tänkte inte mer på det, utan åt vår medhavda matsäck - det var sik och bröd - och lade oss sedan för att sova...Jag drömde ganska konstigt den natten... Jag såg hur fyra svartnade lik, två stora och två små, långsamt steg upp ur sump marken nära Haukijoki och klappande och klibbiga av dy vandrade genom kärr röken mot oss... De stod just framför mig nu och tittade ner på mig med sina tomma ögonhålor - deras läder artade hud hade märken som om vilddjur hade gnagt på dem och det droppade smutsigt kärr vatten från dem ner i ansiktet på mig. ..Jag vaknade med ett ryck och såg - det var ju midnatts sol
- att Einari också var vaken. Jag kände hur det kröp efter ryggraden på mig... Einari, han stirrade med uppspärrade ögon på en punkt i skogen på andra sidan sänkan och tecknade åt mig att vara tyst. Jag viskade: 'Vad är det?' Han svarade med ångest i rösten: 'Helvete'... Herregud... Titta!'" HÄR TYSTNADE DEN gamle mannen...
Han svalde ljudligt och hans blick blev glasartad. Han fortsatte, viskande:
".. .Och jag tittade... jag såg något som jag aldrig kommer att
glömma... Mellan träden. .. Det var stort, vad det än var - jag såg hur träden
sviktade sig när det lutade sig mot dem... Jag hade aldrig kunna
föreställa mig något så fruktansvärt... Och lukten - som om hela skogen och alla djur i den hade ruttnat ner -det lunkade fram i riktning mot vårt läger - jag såg hur de fuktiga
stockarna i elden fortfarande pyrde och gav ifrån sig rök; det måste
ha sett röken på långt håll - det vällde ner i sänkan...
Herregud, inte längre lik en människa eller någon annan av Guds
skapelser... Jag hörde hur det klafsade i gyttjan, något gled upp där nerifrån -led
för led... Det var då vi började springa ner mot vägen helt. .. Och
hela natten cyklade vi mot Jukkasjärvi hållet utan att känna någon
trötthet...Einari dog sjuttioåtta. ..Jag tror inte han berättade för någon om det här.
När vi hade kommit hem frågade Juntti - hans far du vet -
honom vad som hade hänt med hans packning - bland annat en
svep ask som var full av smör. Han svarade att han nog hade tappat dem på cykelfärden och med det lät sig gamle Juntti nöja. Men gamle Paaninen - han gjorde
båtar i byn och han såg en del som är fördolt för oss andra -han
hade suttit på kökssoffan hela tiden. Han vände sig till mig och Einari och sade lugnt, medan han stoppade sin pipa: 'Det var skräcken, pojkar...
Skräcken i Haukimaa.' Sedan sade ingen något på hela kvällen."


JAG HADE LYSSNAT
utan att säga ett ord, helt uppslukad av berättelsen. Den gamle mannen tystnade, stod tyst en stund, log tvetydigt, nickade ett farväl och gick bort till sin son, som otåligt väntade vid
bilen uppe på parkeringen vid kyrkan. Med ens var trettiotalet - inte så avlägset i tid, men i Lappland ändå en annan värld - långt borta. En fullastad turistbuss, brutal och banal, svepte in på parkeringen och förtrollningen var bruten.


JAG HAR SJÄLV ALDRIG
varit i Haukimaa och jag kan inte säga något om sanningshalten i den gamle mannens berättelse. Jag träffade honom aldrig igen eftersom han dog några månader efter begravningen. Det står dock klart för mig att han inte kan ha känt till något om Klemet Hansson Lainios upplevelser i Haukimaa hösten 1712 - Hur skulle han ha kunnat det? Nästan tre sekler av glömska skiljer dem åt. Alltför mycket i de båda berättelserna klingar för likartat och för främmande för Tornedalens normala folklore för att likheterna skall kunna avfärdas som tillfälligheter. .. Och klangen är mycket obehaglig... Jag vill inte dra några slutsatser, men läsaren bör minnas att den som frivilligt söker sig till platser där ingen människa borde vistas längre än nödvändigt får skylla sig själv... Idag saknar många av dem som för nöjes skull vandrar runt i Tornelappmark kopplingar till dem som ännu minns och som fortfarande kan varna... Jag tror med andra ord att den ökande turismen kommer att locka fram en och annan halvt bortglömd skugga ur vildmarkens okända djupen och annan skugga som borde ha fått vila i frid.

 

Publicerat med tillstånd..
..av Erik Kuoksu

 

 

Dela

Share This